Vad kan vi göra för världen?
Jag fick en kommentar som fick mig att tänka – inte bara lite, utan djupt och länge:
“The world seems to be yours, make something good of it. Start with getting rid of Mr. Trump, lol!”
Jag vill börja med att tacka den som skrev detta. Inte bara för orden, utan för den tankeväckande fråga som gömmer sig bakom dem. Vad kan vi egentligen göra med världen vi har fått? Vilken förändring ligger inom vår makt?
Det är lätt att blicka utåt, att se ledare vi inte håller med om, system som känns trasiga, orättvisor som aldrig verkar försvinna. Det är lätt att känna sig maktlös inför allt detta, att önska att vi kunde trycka på en knapp och förändra allt som känns fel.
Men kanske börjar förändring någon annanstans.
Världen förändras inifrån och ut
Jag har grubblat mycket på denna kommentar, och det slog mig att svaret kanske redan finns i den dikt jag nyligen skrev. Att vara sann, att våga känna, att möta både sina egna brister och världen med öppenhet – kanske är det där förändringen börjar.
Inte i att peka på vad andra borde göra, utan i att fråga oss själva:
Hur möter jag världen?
Hur bemöter jag andra människor?
Hur kan jag, på min lilla bit av världen, bidra med något gott?
Vi kan inte alltid välja vilka som styr oss, men vi kan välja hur vi styr våra egna handlingar. Vi kan välja att lyssna istället för att döma, att förstå istället för att förakta, att se människor snarare än makt.
Vi bär alla på en liten del av världen inom oss. Och den delen – det är den vi kan förändra.
Att vara en röst, inte ett eko
Det vi säger, det vi gör, hur vi möter människor i vår närhet – det spiller över. Vår sårbarhet, vår kärlek, vår vilja att förstå snarare än att döma, skapar en våg som sprider sig längre än vi tror.
Så istället för att tänka att förändring måste börja på högsta nivå, kanske vi kan se det som att vi själva är den första punkten i en kedja av godhet.
Förändring handlar inte alltid om att skrika högst. Ibland handlar det om att viska den sanning vi lever efter – om och om igen, tills någon annan lyssnar.
Så till dig som skrev kommentaren: Tack. För att du fick mig att tänka. För att du påminde mig om att den bästa frågan vi kan ställa oss själva inte är “Hur förändrar vi världen?” – utan “Vad kan jag göra just nu?”
Jag vet vad jag kan göra. Jag kan skriva. Jag kan vara sann. Jag kan dela mina tankar, även när de skaver. Och kanske kan just dessa ord, i dag, betyda något för någon annan.
Och kanske… kanske är det där förändringen börjar.
Jag fick en kommentar som fick mig att tänka – inte bara lite, utan djupt och länge:
“The world seems to be yours, make something good of it. Start with getting rid of Mr. Trump, lol!”
Jag vill börja med att tacka den som skrev detta. Inte bara för orden, utan för den tankeväckande fråga som gömmer sig bakom dem. Vad kan vi egentligen göra med världen vi har fått? Vilken förändring ligger inom vår makt?
Det är lätt att blicka utåt, att se ledare vi inte håller med om, system som känns trasiga, orättvisor som aldrig verkar försvinna. Det är lätt att känna sig maktlös inför allt detta, att önska att vi kunde trycka på en knapp och förändra allt som känns fel.
Men kanske börjar förändring någon annanstans.
Världen förändras inifrån och ut
Jag har grubblat mycket på denna kommentar, och det slog mig att svaret kanske redan finns i den dikt jag nyligen skrev. Att vara sann, att våga känna, att möta både sina egna brister och världen med öppenhet – kanske är det där förändringen börjar.
Inte i att peka på vad andra borde göra, utan i att fråga oss själva:
Hur möter jag världen?
Hur bemöter jag andra människor?
Hur kan jag, på min lilla bit av världen, bidra med något gott?
Vi kan inte alltid välja vilka som styr oss, men vi kan välja hur vi styr våra egna handlingar. Vi kan välja att lyssna istället för att döma, att förstå istället för att förakta, att se människor snarare än makt.
Vi bär alla på en liten del av världen inom oss. Och den delen – det är den vi kan förändra.
Att vara en röst, inte ett eko
Det vi säger, det vi gör, hur vi möter människor i vår närhet – det spiller över. Vår sårbarhet, vår kärlek, vår vilja att förstå snarare än att döma, skapar en våg som sprider sig längre än vi tror.
Så istället för att tänka att förändring måste börja på högsta nivå, kanske vi kan se det som att vi själva är den första punkten i en kedja av godhet.
Förändring handlar inte alltid om att skrika högst. Ibland handlar det om att viska den sanning vi lever efter – om och om igen, tills någon annan lyssnar.
Så till dig som skrev kommentaren: Tack. För att du fick mig att tänka. För att du påminde mig om att den bästa frågan vi kan ställa oss själva inte är “Hur förändrar vi världen?” – utan “Vad kan jag göra just nu?”
Jag vet vad jag kan göra. Jag kan skriva. Jag kan vara sann. Jag kan dela mina tankar, även när de skaver. Och kanske kan just dessa ord, i dag, betyda något för någon annan.
Och kanske… kanske är det där förändringen börjar.