Om hon hade valt en annan väg
Tänk om hon hade valt ett annat avslut.
Om hon hade mött mig med samma värme som hon en gång gjorde när allt var nytt. Om hon hade sett mig i ögonen och sagt att hon var ledsen, inte för att jag fanns, utan för att vi inte kunde vara tillsammans.
Om hon hade förstått att ett avslut inte behöver vara ett svek.
Att det går att lämna någon utan att förstöra dem.
Om hon istället för att vända på allt och projicera sina egna handlingar på mig, hade varit ärlig. Om hon hade tagit ansvar, erkänt sin egen osäkerhet, sina tvivel, sin inre konflikt.
Om hon hade haft modet att säga:
“Jag önskar att det var annorlunda. Jag önskar att jag var en annan person, eller att jag kunde älska dig på det sätt du älskar mig. Men jag kan inte. Och det är inte ditt fel.”
Om hon hade varit sårbar istället för att gömma sig bakom anklagelser.
Om hon hade låtit mig känna att jag betydde något, att det vi delade var på riktigt, även om det inte var för evigt.
Om hon hade tagit min hand en sista gång och sagt:
“Jag är ledsen för att det gör ont. Jag är ledsen för att vi inte blev det vi trodde att vi skulle bli. Men du förtjänar att veta att du var viktig för mig.”
Men det var inte så det blev
Istället blev det en flykt.
Ett plötsligt avstånd. En skugga av skuld som kastades över mig, istället för att hon bar den själv. Ett snabbt avslut som inte lämnade utrymme för eftertanke eller respekt.
Hon gjorde det lättare för sig själv genom att göra det svårare för mig.
Kanske för att det var det enda sättet hon kunde hantera sina egna handlingar.
Kanske för att det är enklare att göra någon annan till problemet, än att se sig själv i spegeln.
Men det hon aldrig insåg var att ett avslut inte handlar om att skydda sig själv – det handlar om att värna den andra människan, den människa man en gång älskade, även om kärleken har förändrats.
Hon kunde ha varit den jag behövde i det ögonblicket.
Inte genom att stanna. Inte genom att ge mig falska löften.
Men genom att möta mig med värdighet.
Och då hade jag kunnat gå vidare utan den börda hon lämnade efter sig.
Men hon valde inte den vägen.
Och jag har fått bära den tyngden själv.
Men jag har också lärt mig något.
Jag har lärt mig att ett avslut säger mer om en människa än hur de var i början. Att det är i slutet vi ser varandras sanna natur.
Och jag har lärt mig att jag, trots allt, fortfarande har förmågan att älska.
Och det är kanske den största segern av alla.
Tänk om hon hade valt ett annat avslut.
Om hon hade mött mig med samma värme som hon en gång gjorde när allt var nytt. Om hon hade sett mig i ögonen och sagt att hon var ledsen, inte för att jag fanns, utan för att vi inte kunde vara tillsammans.
Om hon hade förstått att ett avslut inte behöver vara ett svek.
Att det går att lämna någon utan att förstöra dem.
Om hon istället för att vända på allt och projicera sina egna handlingar på mig, hade varit ärlig. Om hon hade tagit ansvar, erkänt sin egen osäkerhet, sina tvivel, sin inre konflikt.
Om hon hade haft modet att säga:
“Jag önskar att det var annorlunda. Jag önskar att jag var en annan person, eller att jag kunde älska dig på det sätt du älskar mig. Men jag kan inte. Och det är inte ditt fel.”
Om hon hade varit sårbar istället för att gömma sig bakom anklagelser.
Om hon hade låtit mig känna att jag betydde något, att det vi delade var på riktigt, även om det inte var för evigt.
Om hon hade tagit min hand en sista gång och sagt:
“Jag är ledsen för att det gör ont. Jag är ledsen för att vi inte blev det vi trodde att vi skulle bli. Men du förtjänar att veta att du var viktig för mig.”
Men det var inte så det blev
Istället blev det en flykt.
Ett plötsligt avstånd. En skugga av skuld som kastades över mig, istället för att hon bar den själv. Ett snabbt avslut som inte lämnade utrymme för eftertanke eller respekt.
Hon gjorde det lättare för sig själv genom att göra det svårare för mig.
Kanske för att det var det enda sättet hon kunde hantera sina egna handlingar.
Kanske för att det är enklare att göra någon annan till problemet, än att se sig själv i spegeln.
Men det hon aldrig insåg var att ett avslut inte handlar om att skydda sig själv – det handlar om att värna den andra människan, den människa man en gång älskade, även om kärleken har förändrats.
Hon kunde ha varit den jag behövde i det ögonblicket.
Inte genom att stanna. Inte genom att ge mig falska löften.
Men genom att möta mig med värdighet.
Och då hade jag kunnat gå vidare utan den börda hon lämnade efter sig.
Men hon valde inte den vägen.
Och jag har fått bära den tyngden själv.
Men jag har också lärt mig något.
Jag har lärt mig att ett avslut säger mer om en människa än hur de var i början. Att det är i slutet vi ser varandras sanna natur.
Och jag har lärt mig att jag, trots allt, fortfarande har förmågan att älska.
Och det är kanske den största segern av alla.