När vi dras till något större än oss själva
Jag har funderat mycket på mitt senaste förhållande – på vad som drog oss samman och vad som fick det att falla isär.
I efterhand ser jag att mycket av det hon älskade hos mig inte bara var jag, utan något djupare. Hon fascinerades av hur jag såg världen, hur jag förmedlade tankar om rätt och fel, om livets mening, om något större än bara oss själva. Hon lyssnade när jag berättade om människors inre kamp, om visdomen från de som levt före oss, om att vi alla söker efter något – även om vi inte alltid vet vad.
Hon kallade sig ateist. Men kanske var det inte mig hon drogs till.
Kanske var det vad jag bar inom mig.
En djupare törst
Det finns en längtan i oss alla. En törst efter mening, efter samhörighet, efter något som ger oss en riktning när livet känns som en oändlig flod utan strand.
En del av oss söker den i relationer.
En del av oss söker den i idéer.
En del av oss söker den i arbete, i prestation, i bekräftelse.
Men ibland möter vi en människa som bär på något vi själva saknar – och vi misstar det för kärlek.
Det kanske inte är personen vi älskar, utan det de representerar. En känsla av trygghet, en vägledning, en stillhet vi inte har hittat i oss själva.
Och här är det viktiga: Det är ingen lögn att vi dras till sådana människor. Men det blir en lögn om vi tror att det de bär inom sig kan rädda oss.
När attraktion är en spegel
Har du någonsin mött någon och känt en oförklarlig dragning till dem? Inte bara fysisk, utan djupare. Som om de bär en nyckel till något inom dig som du själv inte kan sätta ord på?
Det händer oftare än vi tror.
Vi ser någon som verkar hel, och vi längtar efter den helhet vi själva saknar.
Vi ser någon som verkar ha svar, och vi dras till dem eftersom vi själva är fyllda av frågor.
Vi ser någon som går med en säkerhet vi inte känner, och vi följer efter, i hopp om att vi ska få en bit av den tryggheten.
Men vad händer när vi inser att det vi söker aldrig funnits utanför oss?
Vad händer när vi inser att det vi längtade efter – den känslan av mening, av riktning, av något större – aldrig var en annan människa, utan något som vi själva behövde finna?
Vi tror att vi söker kärlek. Men kanske söker vi något annat.
Och kanske är det just därför många relationer brister.
Eros och Agape – två olika sätt att älska
Denna insikt leder mig tillbaka till något jag tidigare skrivit om: skillnaden mellan Eros och Agape.
Eros är den kärlek som längtar, som sträcker sig efter något utanför sig själv. Det är passionen, attraktionen, den dragning vi känner mot någon som verkar bära något vi själva saknar.
Agape, däremot, är den kärlek som ger. Den kärlek som inte söker för att fylla en tomhet, utan som finns där för att den är hel i sig själv. Det är kärleken som inte försöker äga, utan som väljer att älska fritt.
Många relationer börjar i Eros, men faller samman för att de aldrig utvecklas till Agape.
När vi söker någon för att fylla våra brister, för att ge oss en mening vi inte själva har funnit, då är kärleken fortfarande en längtan – inte en verklighet.
Men när vi älskar någon inte för vad de kan ge oss, utan för att vi väljer dem, för att vi ser dem som de är och inte bara som en spegel av våra egna behov – då har vi funnit något större.
Vill du läsa mer om detta? Jag har utforskat denna djupa skillnad mellan Eros och Agape i ett tidigare blogginlägg, som du kan läsa här.
Att bära något större än sig själv
Det är en svår insikt. För både den som dras till och den som blir dragen till.
Om vi är den som bär något andra söker, kan vi lätt tro att de älskar oss, när de egentligen älskar det vi bär.
Och om vi är den som söker, kan vi lätt tro att vi behöver dem, när det egentligen är en spegling av vår egen inre längtan.
Så hur vet vi skillnaden?
• Äkta kärlek ser hela människan, inte bara den del som ger oss det vi saknar.
• Äkta kärlek varar, även när illusionerna faller, när den andra inte längre är en spegel för våra egna behov.
• Äkta kärlek bygger, den är inte ett lån där vi tar vad vi behöver och sedan går.
Om du har varit i en relation där någon beundrade dig mer än de älskade dig, eller om du själv har sökt efter en känsla av mening i någon annan, vet du hur skör den dynamiken är.
Det slutar oftast i en känsla av tomhet.
Men det är också en möjlighet att växa.
Vad vi kan lära oss
Att förstå detta betyder inte att vi ska sluta älska.
Det betyder att vi ska älska på ett annat sätt.
Det betyder att vi måste fråga oss själva:
• Vad är det jag egentligen längtar efter?
• Är det en människa, eller är det en känsla jag söker?
• Har jag en stabil grund i mig själv, eller hoppas jag att någon annan ska ge mig den?
Attraktion är verklig, men den är också en spegel. Den speglar inte bara vad vi ser i den andra, utan vad vi själva saknar.
Om vi inser det, kan vi älska mer ärligt.
Vi kan se på den vi dras till och fråga:
“Är det du jag älskar, eller är det vad du får mig att känna?”
Och vi kan se på oss själva och fråga:
“Är det du som ska ge mig detta, eller är det jag som behöver finna det i mig själv?”
När kärlek blir sann
Den vackraste kärleken är inte den där vi söker någon som fyller oss.
Den vackraste kärleken är den där två människor redan är fyllda – och väljer varandra ändå.
Där de inte behöver varandra för att känna sig hela, men där de ändå väljer att gå tillsammans.
Där de inte är en spegel för varandra, utan två självständiga själar som möts och säger:
“Jag ser dig. Jag älskar dig. Inte för vad du kan ge mig. Utan för den du är.”
Och kanske är det där den verkliga kärleken börjar.
Inte i att söka någon som ska fylla våra tomrum.
Inte i att bli någon annans ljus.
Utan i att båda två, var och en för sig, hittar sitt eget ljus först – och sedan väljer att vandra tillsammans.
Det är där kärlek blir fri.
Och det är där kärlek blir sann.
📖 Läs mer om Eros och Agape här.
Vad är kärlek? – En resa genom Agape, Eros och den Gudomliga Kärleken