När flykten blir ett livsmönster – Självdestruktivitet förklädd till frihet

När flykten blir ett livsmönster – Självdestruktivitet förklädd till frihet

När en person under lång tid har byggt upp ett beteendemönster där de flyr från ansvar, projicerar sin egen skuld på andra och vägrar självrannsakan, sker något djupare: det blir inte längre bara en försvarsmekanism – det blir deras identitet.

De har lärt sig att smärta inte behöver konfronteras om den kan omvandlas till något annat. Men eftersom grundproblemet aldrig hanteras, krävs det allt större distraktioner för att hålla verkligheten på avstånd.

Och dessa distraktioner kan ta sig många former.

1. Relationer som rus – Jaga intensiv kärlek och sedan förstöra den

Människor som har lärt sig att undvika ansvar söker ofta relationer inte för kärlekens skull – utan för den känsla av eufori som nyförälskelse ger.
• De faller snabbt och intensivt, skapar en illusion av djup samhörighet, säger de rätta orden och ger sin partner känslan av att vara den enda som någonsin verkligen förstått dem.
• Men när relationen når en viss punkt – när förälskelsen övergår i stabilitet – börjar de omedvetet skapa kaos.
• De testar sin partner, provocerar, distanserar sig, eller börjar projicera sina egna tvivel och brister på den andre.
• Till slut förstör de relationen, antingen genom otrohet, manipulation eller genom att abrupt dra sig undan och lägga skulden på sin partner.

För dem handlar det aldrig om att hitta den rätta personen – det handlar om att upprepa mönstret av intensitet → förstörelse → flykt.

2. Sexuell risk – Behovet av extrem stimulans

När känslomässig närhet och stabilitet känns kvävande, söker de spänning på andra sätt.
• Otrohet blir en form av självbestraffning och frihet i ett. De vet att det är fel, men känslan av att bryta regler ger en adrenalinkick.
• De kan dras till anonyma möten, otrohet på resor eller riskfyllda sexuella situationer, där en del av spänningen ligger i att nästan bli påkommen.
• De anklagar ofta andra för att vara promiskuösa, för att rättfärdiga sina egna handlingar. ”Jag är inte den som gör fel – det är alla andra.”

Denna form av destruktivitet handlar sällan om fysisk attraktion eller ens sexuell njutning – det handlar om att känna något när tomheten hotar att ta över.

3. Arbetsnarkomani och impulsiva projekt

Vissa kanaliserar sin inre flykt genom arbete.
• De kastar sig in i intensiva projekt, överpresterar, driver sig själva till utmattning – inte för att de älskar det de gör, utan för att de är rädda för att stanna upp.
• De startar företag, bloggar, kreativa projekt men avslutar sällan något långsiktigt – eftersom stabilitet innebär att de måste konfrontera sig själva.
• De byter jobb ofta, söker nya miljöer där de kan vara någon annan ett tag, tills det känns för bekvämt – och då måste de vidare.

Den ständiga rörelsen är en försäkring mot självrannsakan.

4. Alkohol, droger och destruktivt festande

När inget annat fungerar, när känslorna blir för tunga, blir berusning den sista utvägen.
• De dricker sig redlöst berusade, gör farliga val, hamnar i situationer där de förlorar kontrollen.
• De kan ta droger eller experimentera med farliga beteenden, ofta inte för att de är beroende av substansen – utan för att de är beroende av flykten den ger.
• De använder festen som en ritual för att fly verkligheten, men skapar samtidigt ännu fler destruktiva konsekvenser som de sedan måste fly ifrån.

Dagen efter rationaliserar de sitt beteende genom att skylla på yttre faktorer – stress, samhället, relationer, andra människor.

Men det verkliga skälet ligger i att de inte kan möta sig själva i nyktert tillstånd.

5. Spel, shopping och ekonomisk självdestruktivitet

För vissa blir konsumtion en drog.
• De shoppar impulsivt, köper saker de inte behöver, lever över sina tillgångar – eftersom känslan av att ”ha något nytt” tillfälligt dövar tomheten.
• De spelar om pengar, söker den snabba dopaminboosten av att nästan vinna, för att slippa känslorna av förlust på andra områden.
• De lever i ekonomiskt kaos, lånar pengar, drar på sig skulder, bränner sina resurser – inte för att de saknar intelligens, utan för att pengar bara är ännu en sak att fly från.

Stabilitet, även ekonomisk, kräver disciplin och ansvar – två saker de har tränat sig själva att undvika.

6. Självskadebeteenden och destruktiva tankemönster

När ingen yttre flykt fungerar, riktas självdestruktiviteten inåt.
• De kan skada sig själva, antingen fysiskt eller genom att medvetet utsätta sig för farliga situationer.
• De skapar självuppfyllande profetior, där de omedvetet försätter sig i situationer som bekräftar deras värsta rädslor.
• De slutar ta hand om sig själva, slutar äta ordentligt, sover för lite, driver sig själva mot kollaps – allt för att på något undermedvetet plan ”straffa sig själva” utan att erkänna det.

Hur bryter man denna cykel?

Att förändra ett sådant beteendemönster är svårt – för det är byggt på år av undvikande.

Men det finns en väg ut.

1. Att våga stanna upp

Så länge de fortsätter att springa, kommer inget att förändras. Första steget är att sakta ner.

Att våga vara ensam.
Att våga känna.
Att våga lyssna på den röst som säger: “Det är inte världen du måste fly från – det är dig själv.”

2. Att bryta självbedrägeriet

Den som alltid hittar någon annan att skylla på är fången i sitt eget ego. Frihet kommer först när man inser att ingen annan styr ens liv.

Att säga:
“Jag har skapat dessa situationer.”
“Jag har ett ansvar för mina val.”
“Jag kan förändras.”

3. Att ersätta destruktivitet med något meningsfullt

De måste hitta en inre stabilitet som inte är beroende av snabba kickar.

Något som ger dem värde på riktigt.
Något som inte kan förstöras av en dålig natt eller en impulsiv handling.

4. Att våga möta sitt förflutna

Smärtan de försöker fly ifrån måste konfronteras.

Det kan vara genom terapi.
Genom att be om förlåtelse.
Genom att bryta sina skadliga relationer och vanor.

Men det viktigaste är att de en gång för alla slutar fly.

Slutsats – En väg till verklig frihet

Frihet handlar inte om att kunna göra vad man vill.
Frihet handlar om att inte vara slav under sina egna impulser.

Den som är fast i en cykel av självdestruktiva val är inte fri – de är fångar i sitt eget mönster.

Men den som vågar stanna upp, vågar förändras och vågar bli en ny version av sig själv – den kommer att finna en frid som ingen adrenalinkick någonsin kan ersätta.