Energin som aldrig försvinner – att omvandla smärta till skapande
Inom fysiken sägs det att energi aldrig kan utvinnas eller försvinna – bara omvandlas. Ingenting går förlorat, det skiftar bara form.
Men vad gör vi med den energi som uppstår när vi blir djupt sårade? När sorgen griper tag i oss och gör kroppen tung, när varje andetag känns som en kamp, när hjärtat brister och vi lämnas med ett inre stormande hav av känslor?
För smärta är energi. En kraft så stark att den kan krossa oss om vi inte gör något med den.
Jag har burit på den energin i snart ett år.
Den kunde ha förstört mig. Men jag valde att omvandla den.
Jag har tränat tills musklerna brände och hjärtat bankade. Jag har arbetat, skapat, drivit projekt. Jag har startat företag, byggt upp idéer, skrivit bloggar. Och nu – nu skriver jag, nu bygger jag Österknut, nu låter jag ord bli den bro där min smärta kan passera över till något meningsfullt.
För om energi aldrig kan försvinna, då är det vårt val vad vi gör av den.
Att bära eld utan att brännas
Det sägs att en människa måste lära sig att bära eld i sina händer utan att låta sig brinna upp.
Smärta kan förtära oss, men den kan också bli den eld som lyser upp vår väg. Den kan bli det som driver oss framåt, som formar oss, som bränner bort det som inte längre tjänar oss och lämnar oss renare, starkare, mer levande.
Men det kräver en sak:
Att vi inte låter elden förbli instängd.
För den som håller all sin smärta inom sig blir till slut uppslukad av den.
Men den som omvandlar sin smärta till något annat – till rörelse, till skapande, till något som lyfter snarare än tynger – den vinner över den.
Att omvandla sorgen till något större
Det finns en berättelse om en man som förlorade allt. Hans hem brann ner, hans kärlek lämnade honom, hans livsverk gick förlorat. Han stod ensam, med bara askan av det som en gång var hans liv.
Han kunde ha sjunkit ner i förtvivlan.
Men istället tog han askan i sina händer och började bygga med den. Inte ett hus, inte en mur, utan något större. Han byggde en väg.
Och längs den vägen vandrade andra människor, de som också hade förlorat, de som också bar på sin sorg. Och de såg att vägen var byggd av det som en gång var förstört. Och de förstod att ingenting går förlorat. Det bara omvandlas.
Skapandets kraft
När jag ser tillbaka på detta år, ser jag hur jag själv har byggt min egen väg av den energi jag inte visste vad jag skulle göra av.
Jag har lyft vikter, jag har skrivit ord, jag har skapat idéer, jag har format något som är större än den smärta jag bär.
Och jag har insett att smärtan aldrig lämnar oss helt. Men den förändras. Den går från att vara en börda till att bli en kraft.
Och den kraften kan skapa något vackert.
Så vad gör vi med energin?
Det är en fråga vi alla måste ställa oss.
Låter vi den förstöra oss?
Eller låter vi den forma oss till något större?
Jag har gjort mitt val.
Jag har valt att skriva. Jag har valt att bygga. Jag har valt att omvandla.
För jag tror att det är så vi överlever.
Nej, mer än så – jag tror att det är så vi blir fria.
Inom fysiken sägs det att energi aldrig kan utvinnas eller försvinna – bara omvandlas. Ingenting går förlorat, det skiftar bara form.
Men vad gör vi med den energi som uppstår när vi blir djupt sårade? När sorgen griper tag i oss och gör kroppen tung, när varje andetag känns som en kamp, när hjärtat brister och vi lämnas med ett inre stormande hav av känslor?
För smärta är energi. En kraft så stark att den kan krossa oss om vi inte gör något med den.
Jag har burit på den energin i snart ett år.
Den kunde ha förstört mig. Men jag valde att omvandla den.
Jag har tränat tills musklerna brände och hjärtat bankade. Jag har arbetat, skapat, drivit projekt. Jag har startat företag, byggt upp idéer, skrivit bloggar. Och nu – nu skriver jag, nu bygger jag Österknut, nu låter jag ord bli den bro där min smärta kan passera över till något meningsfullt.
För om energi aldrig kan försvinna, då är det vårt val vad vi gör av den.
Att bära eld utan att brännas
Det sägs att en människa måste lära sig att bära eld i sina händer utan att låta sig brinna upp.
Smärta kan förtära oss, men den kan också bli den eld som lyser upp vår väg. Den kan bli det som driver oss framåt, som formar oss, som bränner bort det som inte längre tjänar oss och lämnar oss renare, starkare, mer levande.
Men det kräver en sak:
Att vi inte låter elden förbli instängd.
För den som håller all sin smärta inom sig blir till slut uppslukad av den.
Men den som omvandlar sin smärta till något annat – till rörelse, till skapande, till något som lyfter snarare än tynger – den vinner över den.
Att omvandla sorgen till något större
Det finns en berättelse om en man som förlorade allt. Hans hem brann ner, hans kärlek lämnade honom, hans livsverk gick förlorat. Han stod ensam, med bara askan av det som en gång var hans liv.
Han kunde ha sjunkit ner i förtvivlan.
Men istället tog han askan i sina händer och började bygga med den. Inte ett hus, inte en mur, utan något större. Han byggde en väg.
Och längs den vägen vandrade andra människor, de som också hade förlorat, de som också bar på sin sorg. Och de såg att vägen var byggd av det som en gång var förstört. Och de förstod att ingenting går förlorat. Det bara omvandlas.
Skapandets kraft
När jag ser tillbaka på detta år, ser jag hur jag själv har byggt min egen väg av den energi jag inte visste vad jag skulle göra av.
Jag har lyft vikter, jag har skrivit ord, jag har skapat idéer, jag har format något som är större än den smärta jag bär.
Och jag har insett att smärtan aldrig lämnar oss helt. Men den förändras. Den går från att vara en börda till att bli en kraft.
Och den kraften kan skapa något vackert.
Så vad gör vi med energin?
Det är en fråga vi alla måste ställa oss.
Låter vi den förstöra oss?
Eller låter vi den forma oss till något större?
Jag har gjort mitt val.
Jag har valt att skriva. Jag har valt att bygga. Jag har valt att omvandla.
För jag tror att det är så vi överlever.
Nej, mer än så – jag tror att det är så vi blir fria.