En ny början: att återta min röst och tro
Jag sitter här, med bara en vecka kvar till fastan, och blickar tillbaka på allt som hänt sedan det där förhållandet bröts. Många av er har följt min resa, läst mina inlägg och förstått att jag inte är bitter eller ute efter hämnd. Men jag vill vara ärlig: det gör ont när man abrupt blir lämnad, på sin födelsedag, och dessutom får utstå svepande anklagelser, psykisk manipulation, ogrundade hot och total blockering. Plötsligt hade jag inte längre någon röst i vårt gemensamma samtal. Jag var inte värd att finnas i den andra personens värld.
Att förlora någon man älskar är tufft i sig, men att också känna sig osynliggjord, obetydlig och helt ignorerad… det kan krossa den mest stabila självkänsla. Det ledde till att jag tappade tron på henne, på oss, på mänskligheten, på livet, på kärleken – och på mig själv. Jag startade Österknut för att återta min röst, för att läka. För att hitta tillbaka till min tro på Gud, min tro på mig själv och min tro på den godhet som faktiskt finns i världen. Hon stal så mycket av min självkänsla, men nu är det dags att ta tillbaka det som är mitt.
Att låta sorgen få sin plats
Det känns symboliskt att fastan är nära. Inom den ortodoxa traditionen är fastan en tid för självrannsakan, ödmjukhet och inre upprättelse. Även på ett sekulärt plan kan den här perioden tolkas som en chans att göra en omstart: att avstå från sådant som tynger oss, att försonas med det förflutna och att kliva in i framtiden med lätta steg.
Under den kommande veckan försöker jag förbereda mig mentalt och andligt. Jag vill låta sorgen och frustrationen finnas där – men jag vill inte låta dem definiera mig. Sorgen kan vara en drivkraft om vi hanterar den rätt. Det är som flera helgonläror säger: vi kan inte låta våra förluster bli vår boja, utan i stället en grund för ödmjukhet och växande.
Hoppet som spirar trots allt
Det finns en mäktig tröst i övertygelsen att inga känslor varar för evigt. Jag har insett att jag inte måste förstå exakt varför hon gjorde som hon gjorde för att kunna gå vidare. Jag behöver inte heller hennes godkännande för att få finnas. Den rösten inom mig – den som säger att jag är värd kärlek och respekt – är starkare än jag tidigare vågat tro.
I en sekulär kontext kan man se detta som en resa mot självinsikt och personlig tillväxt. Inom den ortodoxa tron, å andra sidan, är det också en resa mot Guds nåd och förlåtelse: både att förlåta andra och att förlåta mig själv för alla tillfällen då jag kanske inte var den bästa versionen av mig.
Kraften i att ta tillbaks sitt liv
Att starta Österknut blev min väg till att återerövra det som är mitt. Min röst. Min tro på kärleken. Min livslust. Jag skriver, jag delar, jag samtalar och jag tar steg mot att hela min själ. Och en dag i taget växer övertygelsen: jag är inte definierad av någon annans val eller handlingar, utan av min egen beslutsamhet att leva i sanning, kärlek och hopp.
När fastan nu närmar sig vill jag uppmana både mig själv och dig som läser detta att våga släppa taget om gammalt bagage. Kanske är din situation helt annorlunda än min, men alla bär vi på något vi kan behöva lägga ifrån oss. I en tid av avskalning och reflektion kan vi låta det förflutna få ro, och bjuda in nytt ljus i våra liv.
Tack för ert stöd
Till er som följt mig i sociala medier, kommenterat och hört av er: tack. Er närvaro har hjälpt mig att orka fortsätta skriva, fortsätta tro och fortsätta leva. Ni får mig att känna att jag inte står ensam.
Jag vill också nämna att jag, parallellt med denna resa, fortfarande arbetar med råvarumäkleri och aktieinvesteringar – för dig som är nyfiken finns mer info på www.businesscraft.se. Men just nu ligger mitt hjärta framför allt i att stärka min själ, vårda min tro och ge en röst åt de känslor jag tidigare inte vågat släppa ut.
Vi närmar oss fastan med hopp och förväntan. Låt oss använda den här tiden till att växa, till att försonas med det förflutna, och till att öppna våra hjärtan för en framtid fylld av mer kärlek och mindre rädsla.
Spotify-spellista: “Vägen till Försoning”
Mina sista ord för idag:
Jag tror på upprättelse och försoning, jag tror på kärlek och hopp. Oavsett om du är troende eller inte, önskar jag att du kan finna kraft i tanken att livet alltid erbjuder en ny början. Tillsammans går vi in i fastan – eller kanske bara in i en ny fas i livet – med en önskan om helande, kärlek och frid.
Tack för att du lyssnar, läser och delar den här vägen med mig.
Jag sitter här, med bara en vecka kvar till fastan, och blickar tillbaka på allt som hänt sedan det där förhållandet bröts. Många av er har följt min resa, läst mina inlägg och förstått att jag inte är bitter eller ute efter hämnd. Men jag vill vara ärlig: det gör ont när man abrupt blir lämnad, på sin födelsedag, och dessutom får utstå svepande anklagelser, psykisk manipulation, ogrundade hot och total blockering. Plötsligt hade jag inte längre någon röst i vårt gemensamma samtal. Jag var inte värd att finnas i den andra personens värld.
Att förlora någon man älskar är tufft i sig, men att också känna sig osynliggjord, obetydlig och helt ignorerad… det kan krossa den mest stabila självkänsla. Det ledde till att jag tappade tron på henne, på oss, på mänskligheten, på livet, på kärleken – och på mig själv. Jag startade Österknut för att återta min röst, för att läka. För att hitta tillbaka till min tro på Gud, min tro på mig själv och min tro på den godhet som faktiskt finns i världen. Hon stal så mycket av min självkänsla, men nu är det dags att ta tillbaka det som är mitt.
Att låta sorgen få sin plats
Det känns symboliskt att fastan är nära. Inom den ortodoxa traditionen är fastan en tid för självrannsakan, ödmjukhet och inre upprättelse. Även på ett sekulärt plan kan den här perioden tolkas som en chans att göra en omstart: att avstå från sådant som tynger oss, att försonas med det förflutna och att kliva in i framtiden med lätta steg.
Under den kommande veckan försöker jag förbereda mig mentalt och andligt. Jag vill låta sorgen och frustrationen finnas där – men jag vill inte låta dem definiera mig. Sorgen kan vara en drivkraft om vi hanterar den rätt. Det är som flera helgonläror säger: vi kan inte låta våra förluster bli vår boja, utan i stället en grund för ödmjukhet och växande.
Hoppet som spirar trots allt
Det finns en mäktig tröst i övertygelsen att inga känslor varar för evigt. Jag har insett att jag inte måste förstå exakt varför hon gjorde som hon gjorde för att kunna gå vidare. Jag behöver inte heller hennes godkännande för att få finnas. Den rösten inom mig – den som säger att jag är värd kärlek och respekt – är starkare än jag tidigare vågat tro.
I en sekulär kontext kan man se detta som en resa mot självinsikt och personlig tillväxt. Inom den ortodoxa tron, å andra sidan, är det också en resa mot Guds nåd och förlåtelse: både att förlåta andra och att förlåta mig själv för alla tillfällen då jag kanske inte var den bästa versionen av mig.
Kraften i att ta tillbaks sitt liv
Att starta Österknut blev min väg till att återerövra det som är mitt. Min röst. Min tro på kärleken. Min livslust. Jag skriver, jag delar, jag samtalar och jag tar steg mot att hela min själ. Och en dag i taget växer övertygelsen: jag är inte definierad av någon annans val eller handlingar, utan av min egen beslutsamhet att leva i sanning, kärlek och hopp.
När fastan nu närmar sig vill jag uppmana både mig själv och dig som läser detta att våga släppa taget om gammalt bagage. Kanske är din situation helt annorlunda än min, men alla bär vi på något vi kan behöva lägga ifrån oss. I en tid av avskalning och reflektion kan vi låta det förflutna få ro, och bjuda in nytt ljus i våra liv.
Tack för ert stöd
Till er som följt mig i sociala medier, kommenterat och hört av er: tack. Er närvaro har hjälpt mig att orka fortsätta skriva, fortsätta tro och fortsätta leva. Ni får mig att känna att jag inte står ensam.
Jag vill också nämna att jag, parallellt med denna resa, fortfarande arbetar med råvarumäkleri och aktieinvesteringar – för dig som är nyfiken finns mer info på www.businesscraft.se. Men just nu ligger mitt hjärta framför allt i att stärka min själ, vårda min tro och ge en röst åt de känslor jag tidigare inte vågat släppa ut.
Vi närmar oss fastan med hopp och förväntan. Låt oss använda den här tiden till att växa, till att försonas med det förflutna, och till att öppna våra hjärtan för en framtid fylld av mer kärlek och mindre rädsla.
Spotify-spellista: “Vägen till Försoning”
Mina sista ord för idag:
Jag tror på upprättelse och försoning, jag tror på kärlek och hopp. Oavsett om du är troende eller inte, önskar jag att du kan finna kraft i tanken att livet alltid erbjuder en ny början. Tillsammans går vi in i fastan – eller kanske bara in i en ny fas i livet – med en önskan om helande, kärlek och frid.
Tack för att du lyssnar, läser och delar den här vägen med mig.