Att vara en röst av ljus i en värld som skälver
Jag har läst era kommentarer, era meddelanden, era tankar. Jag har känt era ord landa, inte bara i mitt sinne, utan i mitt hjärta.
Vissa av er har skrivit om hopp, om hur vi tillsammans kan göra något gott, hur vi kan hålla fast vid det som är rätt även när världen känns fel. Andra har skrivit om smärtan i att se på medan de med makt blundar, om känslan av att vi är små och att förändring alltid ligger i någon annans händer.
Jag hör er alla.
Och jag tänker på en gammal bön, en bön som talar till människans högsta kall, bortom tro och ideologi, bortom politik och gränser. En bön som handlar om att vara en röst av ljus i en värld som skälver.
Låt mig vara ett redskap för det goda.
Där det finns hat, låt mig bringa kärlek.
Där det finns förtvivlan, låt mig bringa hopp.
Där det finns mörker, låt mig tända ljus.
Vi kan inte alltid välja världen vi föds in i, men vi kan välja vad vi gör med den. Vi kan välja att möta den med värme istället för kyla. Vi kan välja att hålla fast vid sanningen även när lögnen låter mer lockande. Vi kan välja att sträcka ut en hand istället för att vända oss bort.
Att skapa där andra bryter ner
I en tid där så mycket rivs ner, kan vi vara de som bygger upp.
I en tid där människor skriker för att överrösta varandra, kan vi vara de som lyssnar.
I en tid där cynismen verkar ha segrat, kan vi vara de som fortsätter tro.
Vi kan plantera träd vi aldrig får se skuggan av.
Vi kan tala sanning även när ingen verkar lyssna.
Vi kan älska även när världen säger åt oss att skydda oss själva.
Världen förändras inte av de största rösterna. Den förändras av de tystaste handlingarna. En människa som delar sin mat. En främling som får känna sig sedd. En förlåtelse som ges fastän det gör ont.
Låt mig inte söka att bli tröstad, utan att trösta.
Låt mig inte söka att bli förstådd, utan att förstå.
Låt mig inte söka att bli älskad, utan att älska.
Det är en svår väg. Att vara god i en värld som ibland belönar hårdhet. Att vara öppen i en tid där många stänger sig. Att fortsätta tro på det som är rätt, även när det kostar oss något.
Men det är också den enda vägen.
För om vi inte är de som tänder ljusen, vem gör det då?
Om vi inte är de som bygger upp, vem ska göra det åt oss?
Vad kan vi göra?
Vi kan börja där vi står.
Vi kan tala om det som är sant.
Vi kan välja att inte möta ilska med mer ilska.
Vi kan vara generösa även när vi har lite.
Vi kan vägra att bli bittra, även när vi har skäl att bli det.
Vi kan förstå att världen kanske aldrig blir perfekt. Men det betyder inte att vi inte ska försöka göra den bättre.
Det är genom att ge som vi får.
Det är genom att förlåta som vi blir förlåtna.
Det är genom att mista oss själva som vi finner oss själva.
Jag är ingen ledare, ingen predikant, ingen filosof. Jag är bara en människa som skriver, en människa som lyssnar, en människa som försöker förstå.
Men kanske är det just där vi börjar.
Och kanske, bara kanske, kan vi tillsammans vara de som håller fast vid det som är gott.
Jag har läst era kommentarer, era meddelanden, era tankar. Jag har känt era ord landa, inte bara i mitt sinne, utan i mitt hjärta.
Vissa av er har skrivit om hopp, om hur vi tillsammans kan göra något gott, hur vi kan hålla fast vid det som är rätt även när världen känns fel. Andra har skrivit om smärtan i att se på medan de med makt blundar, om känslan av att vi är små och att förändring alltid ligger i någon annans händer.
Jag hör er alla.
Och jag tänker på en gammal bön, en bön som talar till människans högsta kall, bortom tro och ideologi, bortom politik och gränser. En bön som handlar om att vara en röst av ljus i en värld som skälver.
Låt mig vara ett redskap för det goda.
Där det finns hat, låt mig bringa kärlek.
Där det finns förtvivlan, låt mig bringa hopp.
Där det finns mörker, låt mig tända ljus.
Vi kan inte alltid välja världen vi föds in i, men vi kan välja vad vi gör med den. Vi kan välja att möta den med värme istället för kyla. Vi kan välja att hålla fast vid sanningen även när lögnen låter mer lockande. Vi kan välja att sträcka ut en hand istället för att vända oss bort.
Att skapa där andra bryter ner
I en tid där så mycket rivs ner, kan vi vara de som bygger upp.
I en tid där människor skriker för att överrösta varandra, kan vi vara de som lyssnar.
I en tid där cynismen verkar ha segrat, kan vi vara de som fortsätter tro.
Vi kan plantera träd vi aldrig får se skuggan av.
Vi kan tala sanning även när ingen verkar lyssna.
Vi kan älska även när världen säger åt oss att skydda oss själva.
Världen förändras inte av de största rösterna. Den förändras av de tystaste handlingarna. En människa som delar sin mat. En främling som får känna sig sedd. En förlåtelse som ges fastän det gör ont.
Låt mig inte söka att bli tröstad, utan att trösta.
Låt mig inte söka att bli förstådd, utan att förstå.
Låt mig inte söka att bli älskad, utan att älska.
Det är en svår väg. Att vara god i en värld som ibland belönar hårdhet. Att vara öppen i en tid där många stänger sig. Att fortsätta tro på det som är rätt, även när det kostar oss något.
Men det är också den enda vägen.
För om vi inte är de som tänder ljusen, vem gör det då?
Om vi inte är de som bygger upp, vem ska göra det åt oss?
Vad kan vi göra?
Vi kan börja där vi står.
Vi kan tala om det som är sant.
Vi kan välja att inte möta ilska med mer ilska.
Vi kan vara generösa även när vi har lite.
Vi kan vägra att bli bittra, även när vi har skäl att bli det.
Vi kan förstå att världen kanske aldrig blir perfekt. Men det betyder inte att vi inte ska försöka göra den bättre.
Det är genom att ge som vi får.
Det är genom att förlåta som vi blir förlåtna.
Det är genom att mista oss själva som vi finner oss själva.
Jag är ingen ledare, ingen predikant, ingen filosof. Jag är bara en människa som skriver, en människa som lyssnar, en människa som försöker förstå.
Men kanske är det just där vi börjar.
Och kanske, bara kanske, kan vi tillsammans vara de som håller fast vid det som är gott.