När någon vi älskar sårar oss – en fråga om tillit, djup och sanning
Det är märkligt hur de människor vi älskar mest också är de som har störst förmåga att såra oss. Hur en handling, ett ord, en tystnad kan skära djupare än vi trodde var möjligt.
Jag har burit på en smärta som varit svår att förstå. Inte för att jag inte vet vad som hände, utan för att jag inte riktigt har kunnat greppa varför det gjorde så ont. För svek kan komma i många former – vissa ytliga och snabba att glömma, andra som skär rakt in i det vi håller heligt.
Och när jag ser tillbaka på det, inser jag att det som sårade mig djupast inte var orden som sades eller de handlingar som utfördes.
Det var djupet som saknades i slutet.
Djupa rötter och ytliga avsked
När vi älskar någon ger vi dem mer än vårt hjärta. Vi ger dem vårt förtroende, vårt hopp, våra innersta tankar. Vi släpper in dem i det som är mest sårbart i oss – i vår tro, i vår övertygelse om vad som är gott, i den plats där vi är som mest oss själva.
Och när någon tar emot det, ser oss, förstår oss och finner något vackert i det – då skapas en tillit som är svår att bryta.
Men när samma person en dag förändrar tonen, när den som en gång såg oss på djupet plötsligt rör sig på ytan, när de som en gång sa att vi var viktiga nu behandlar oss som om vi aldrig burit något värdefullt – då uppstår en smärta som är svår att förklara.
Det är som att stå barfota i en skog och känna jorden under sig – känna att rötterna löper djupt, att marken är trygg. Och sedan, en dag, inse att jorden under oss var tunnare än vi trodde. Att det vi trodde var en skog var en matta av löv, och att vi hela tiden stod på en klippa där inget kunde slå rot.
Det är där sveket känns som djupast – när det inte är den andres fel att de lämnar, men när de låtsas som om det aldrig fanns något att lämna.
När det heliga behandlas som tillfälligt
För mig handlade det aldrig om att hålla fast vid någon. Det handlade aldrig om ägande, om att kontrollera eller att kräva något som inte kunde ges.
Det handlade om att jag delade något heligt.
Om att jag öppnade en dörr som inte öppnas för vem som helst.
Om att jag berättade om livets djupaste frågor, inte bara som ord, utan som något levt, något som jag burit genom smärta, genom kamp, genom tro.
Och att det en gång möttes med glädje, fascination och värme – och sedan en dag behandlades som om det aldrig spelade någon roll.
Det är det som gör ont.
När det vi ger av vår själ tas emot med vördnad, men sedan behandlas som en vanlig gåva.
När någon tar emot det vackraste vi har – och sedan går utan att se tillbaka.
Att förstå utan att förbittras
Det vore enkelt att bli bitter.
Att säga att jag blev lurad, att jag borde ha vetat bättre, att jag borde ha sett det komma. Men det finns en annan sanning också:
Människor söker det de saknar.
Och ibland misstar vi vår egen längtan för kärlek.
Jag har funderat mycket på om det verkligen var mig hon älskade, eller om det var det jag bar som lockade. Om det var tryggheten, djupet, berättelserna – snarare än personen bakom dem.
Och kanske var det aldrig avsikten att såra.
Kanske var det bara så att det jag gav fyllde en plats hon behövde fylla just då.
Kanske var det aldrig en lögn, men aldrig heller en sanning som varar.
Men att förstå smärtan betyder inte att den försvinner.
Vad jag tar med mig
Jag har lärt mig något.
Att inte ångra att jag gav.
Att inte sluta dela det jag bär.
Att inte förminska djupet i mig, bara för att vissa inte kan stanna kvar i det.
Men jag har också lärt mig att vara varsam med vem jag öppnar den dörren för.
Inte för att skydda mig själv från smärta – för att älska är alltid att ta en risk –
utan för att det jag bär är värt att ges till någon som ser det för vad det är.
Någon som inte bara fascineras av ljuset, utan som förstår att det tog år att tända.
Någon som inte bara lyssnar på berättelserna, utan som förstår att de är levda.
Någon som inte bara tar emot, utan som stannar kvar.
Och tills dess bär jag mitt djup vidare,
utan rädsla,
utan bitterhet,
men med en visdom jag inte hade förut.
Det är märkligt hur de människor vi älskar mest också är de som har störst förmåga att såra oss. Hur en handling, ett ord, en tystnad kan skära djupare än vi trodde var möjligt.
Jag har burit på en smärta som varit svår att förstå. Inte för att jag inte vet vad som hände, utan för att jag inte riktigt har kunnat greppa varför det gjorde så ont. För svek kan komma i många former – vissa ytliga och snabba att glömma, andra som skär rakt in i det vi håller heligt.
Och när jag ser tillbaka på det, inser jag att det som sårade mig djupast inte var orden som sades eller de handlingar som utfördes.
Det var djupet som saknades i slutet.
Djupa rötter och ytliga avsked
När vi älskar någon ger vi dem mer än vårt hjärta. Vi ger dem vårt förtroende, vårt hopp, våra innersta tankar. Vi släpper in dem i det som är mest sårbart i oss – i vår tro, i vår övertygelse om vad som är gott, i den plats där vi är som mest oss själva.
Och när någon tar emot det, ser oss, förstår oss och finner något vackert i det – då skapas en tillit som är svår att bryta.
Men när samma person en dag förändrar tonen, när den som en gång såg oss på djupet plötsligt rör sig på ytan, när de som en gång sa att vi var viktiga nu behandlar oss som om vi aldrig burit något värdefullt – då uppstår en smärta som är svår att förklara.
Det är som att stå barfota i en skog och känna jorden under sig – känna att rötterna löper djupt, att marken är trygg. Och sedan, en dag, inse att jorden under oss var tunnare än vi trodde. Att det vi trodde var en skog var en matta av löv, och att vi hela tiden stod på en klippa där inget kunde slå rot.
Det är där sveket känns som djupast – när det inte är den andres fel att de lämnar, men när de låtsas som om det aldrig fanns något att lämna.
När det heliga behandlas som tillfälligt
För mig handlade det aldrig om att hålla fast vid någon. Det handlade aldrig om ägande, om att kontrollera eller att kräva något som inte kunde ges.
Det handlade om att jag delade något heligt.
Om att jag öppnade en dörr som inte öppnas för vem som helst.
Om att jag berättade om livets djupaste frågor, inte bara som ord, utan som något levt, något som jag burit genom smärta, genom kamp, genom tro.
Och att det en gång möttes med glädje, fascination och värme – och sedan en dag behandlades som om det aldrig spelade någon roll.
Det är det som gör ont.
När det vi ger av vår själ tas emot med vördnad, men sedan behandlas som en vanlig gåva.
När någon tar emot det vackraste vi har – och sedan går utan att se tillbaka.
Att förstå utan att förbittras
Det vore enkelt att bli bitter.
Att säga att jag blev lurad, att jag borde ha vetat bättre, att jag borde ha sett det komma. Men det finns en annan sanning också:
Människor söker det de saknar.
Och ibland misstar vi vår egen längtan för kärlek.
Jag har funderat mycket på om det verkligen var mig hon älskade, eller om det var det jag bar som lockade. Om det var tryggheten, djupet, berättelserna – snarare än personen bakom dem.
Och kanske var det aldrig avsikten att såra.
Kanske var det bara så att det jag gav fyllde en plats hon behövde fylla just då.
Kanske var det aldrig en lögn, men aldrig heller en sanning som varar.
Men att förstå smärtan betyder inte att den försvinner.
Vad jag tar med mig
Jag har lärt mig något.
Att inte ångra att jag gav.
Att inte sluta dela det jag bär.
Att inte förminska djupet i mig, bara för att vissa inte kan stanna kvar i det.
Men jag har också lärt mig att vara varsam med vem jag öppnar den dörren för.
Inte för att skydda mig själv från smärta – för att älska är alltid att ta en risk –
utan för att det jag bär är värt att ges till någon som ser det för vad det är.
Någon som inte bara fascineras av ljuset, utan som förstår att det tog år att tända.
Någon som inte bara lyssnar på berättelserna, utan som förstår att de är levda.
Någon som inte bara tar emot, utan som stannar kvar.
Och tills dess bär jag mitt djup vidare,
utan rädsla,
utan bitterhet,
men med en visdom jag inte hade förut.