Jag fick en kommentar som fick mig att tänka – inte bara lite, utan djupt och länge:
”The world seems to be yours, make something good of it. Start with getting rid of Mr. Trump, lol!”
Jag vill börja med att tacka den som skrev detta. Inte bara för orden, utan för den tankeväckande fråga som gömmer sig bakom dem. Vad kan vi egentligen göra med världen vi har fått? Vilken förändring ligger inom vår makt?
Det är lätt att blicka utåt, att se ledare vi inte håller med om, system som känns trasiga, orättvisor som aldrig verkar försvinna. Det är lätt att känna sig maktlös inför allt detta, att önska att vi kunde trycka på en knapp och förändra allt som känns fel.
Men kanske börjar förändring någon annanstans.
Världen förändras inifrån och ut
Jag har grubblat mycket på denna kommentar, och det slog mig att svaret kanske redan finns i den dikt jag nyligen skrev. Att vara sann, att våga känna, att möta både sina egna brister och världen med öppenhet – kanske är det där förändringen börjar.
Inte i att peka på vad andra borde göra, utan i att fråga oss själva:
Hur möter jag världen?
Hur bemöter jag andra människor?
Hur kan jag, på min lilla bit av världen, bidra med något gott?
Vi kan inte alltid välja vilka som styr oss, men vi kan välja hur vi styr våra egna handlingar. Vi kan välja att lyssna istället för att döma, att förstå istället för att förakta, att se människor snarare än makt.
Vi bär alla på en liten del av världen inom oss. Och den delen – det är den vi kan förändra.
Att vara en röst, inte ett eko
Det vi säger, det vi gör, hur vi möter människor i vår närhet – det spiller över. Vår sårbarhet, vår kärlek, vår vilja att förstå snarare än att döma, skapar en våg som sprider sig längre än vi tror.
Så istället för att tänka att förändring måste börja på högsta nivå, kanske vi kan se det som att vi själva är den första punkten i en kedja av godhet.
Förändring handlar inte alltid om att skrika högst. Ibland handlar det om att viska den sanning vi lever efter – om och om igen, tills någon annan lyssnar.
Så till dig som skrev kommentaren: Tack. För att du fick mig att tänka. För att du påminde mig om att den bästa frågan vi kan ställa oss själva inte är ”Hur förändrar vi världen?” – utan ”Vad kan jag göra just nu?”
Jag vet vad jag kan göra. Jag kan skriva. Jag kan vara sann. Jag kan dela mina tankar, även när de skaver. Och kanske kan just dessa ord, i dag, betyda något för någon annan.
Och kanske… kanske är det där förändringen börjar.
ORIGINAL POSTEN:
SVAR:
Jag läste din kommentar och den fick mig att tänka – inte bara på världen vi lever i, utan på oss själva som människor i den. På hur vi längtar efter förändring, hur vi ser på dem som styr, och hur vi ibland önskar att vi hade större makt att forma världen till något bättre.
Men kanske börjar allt på en mindre skala. Kanske börjar det inte med att förändra ledare, utan med att förändra hjärtan. Att förändra hur vi möter varandra, hur vi ser på dem som är annorlunda än oss, hur vi väljer att svara när vi står inför ilska, orättvisor och frustration.
Jag tror att vi alla bär på en liten bit av världen inom oss. Och det vi gör med den biten, hur vi bemöter andra, hur vi väljer att ge av oss själva – det är där den verkliga förändringen sker.
Kanske är just min dikt svaret på din fråga. Kanske är det jag kan göra just nu att skriva, att dela det jag har, att sträcka ut en hand genom ord. Inte för att jag har alla svar, men för att jag vet att vi alla letar.
Så jag börjar här. Med att vara sann, med att vara sårbar, med att påminna oss om att vi alla är människor som kämpar, drömmer, hoppas. Och jag hoppas att du, liksom jag, fortsätter att tro på att världen fortfarande kan bli en bättre plats – en människa i taget.