I en tid där vi allt oftare talar om vikten av att sätta gränser, är det lätt att glömma att detta även kan missbrukas. Gränssättning bör vara ett verktyg för att skydda sig själv och skapa hälsosamma relationer. Men när det används för att manipulera, sprida misstro eller dölja egna tillkortakommanden, kan det i stället orsaka djupa sår och förvirring. Här följer en fördjupad genomgång av några vanliga mönster och varför det är så viktigt att vi vågar se dem för vad de är – både för vår egen skull och för vår gemensamma sociala och andliga hälsa.
När anklagelser om otrohet döljer en större sanning
I många relationsdramer återkommer ett tema: En person påstår att det var den andra som svek, och att allt som hänt därefter beror på just den andres otrohet eller moraliska brister. Samtidigt pekar mycket på att den som anklagar själv kan ha brutit mot förtroendet.
Vissa uttrycker en närmast dogmatisk nolltolerans mot otrohet eller bedrägeri och kräver fullständig lojalitet. Ändå agerar de själva tvivelaktigt i sammanhang där deras egna handlingar borde granskas. De projicerar då sina osäkerheter på andra, och ställer orimliga krav på sin omgivning – krav de inte är beredda att leva upp till själva.
Historien börjar ofta med att man målar upp sin före detta partner som ensam skyldig – man talar gärna och högljutt om hur ”exet” bedrog eller ljög. Samtidigt kan uppbrottet exakt sammanfalla med att den anklagande parten själv haft en annan relation eller uppträtt tvivelaktigt.
Ibland uppdagas det att den som ropar högst om otrohet själv levde ett slags dubbelliv – kanske genom dolda kontakter eller genom att dölja sina egentliga motiv. I narrativet en motsägelsefull tidslinje och egna hemligheter. Mönstret blir tydligt för den som skrapar på ytan: förvrängda ”sanningar” och projektion.
Att anklaga andra för beteenden man själv ägnar sig åt kan vara en avledningsmanöver – genom att lyfta fram andras ”snedsteg” undviker man att bli granskad själv. Rykten och skvaller som förstärker den egna självbilden.
Det som ofta gör mest ont är bristen på uppriktig självrannsakan. Anklagelserna blir ett sätt att försvara sin egen berättelse i stället för att erkänna sin del i problemet. Det finns helt enkelt en ovilja och feghet i att ta eget ansvar.
Skvaller och förtal på arbetsplatsen – när en ”professionell fasad” krackelerar
Att prata bakom ryggen på kollegor är inget nytt. Men vissa går så långt att de regelbundet delar konfidentiell information, pekar ut andra som promiskuösa eller odugliga och klagar högljutt på hur ”ingen annan gör något rätt”. Det är ett slags selektivt ansvarstagande: man kan hävda att man kämpar för rättvisa och kollegors väl, men när man själv utsätts för kränkande beteende – exempelvis anklagelser om att ha ”legat med alla” på jobbet – så agerar man inte. Man lyfter det varken med facket eller chefen. Samtidigt fortsätter man att sätta sig själv på en piedestal. Över tid byggs en miljö präglad av misstro och rädsla. Själsligt kan detta leda till en känsla av att ”smutsa ner sig” när man märker att ens egna moraliska principer blandas upp med elakt förtal och cynism.
En särskilt smärtsam form av svek är när någon påstår sig kämpa för höga ideal – till exempel jämställdhet, ärlighet eller solidaritet – men samtidigt uppvisar raka motsatsen. Att inte ta upp sexuella trakasserier kan därför avslöja en underliggande sanning. Om någon säger sig värna om arbetsmiljö och rättigheter men väljer att tiga när de själva (eller närstående) blir utsatta för misstänkta övertramp, väcks frågan: Finns det en dold rädsla eller skuld i bakgrunden? Särskilt om en relation plötsligt rasat samman kort efter en specifik resa eller händelse där samma person anklagat kollegor för att vara promiskuösa. Det antyder att tystnaden kan vara ett sätt att undvika eget avslöjande.
När omgivningen konsekvent framställs som lat eller inkompetent och man själv som den enda ”rättskaffens” uppstår en tydlig motsägelse. Sanningen är att alla andra sällan är fel ute – ofta handlar det om en oförmåga att se sin egen roll i skeendet.
När löften om ”vänskap” eller ”hjälp” bara är en fasad
Det finns situationer där en person utlovar vänskap, stöd eller hjälp men i praktiken bara vill behålla en fördel eller resurs. Detta kan ske direkt efter en bruten relation, när sårbarheten är som störst och man egentligen behöver tid och avstånd för att läka. Istället för att respektera detta utrymme kan den ”toxiska” personen utnyttja den andras känslomässiga tillstånd: de tar emot all hjälp och allt stöd som erbjuds – vare sig det rör sig om praktisk hjälp i en förhandlingssituation, finansiell rådgivning eller känslomässigt stöd.
När personen sedan har fått ut det de önskar och inte längre har någon omedelbar nytta av relationen, vänder de plötsligt ryggen till och blockerar all kontakt. Ofta åtföljs detta av en form av gaslighting, där den drabbade skuldbeläggs och anklagas för att ha agerat orimligt eller ”dumt”. Samtidigt framställer sig förövaren som offret och menar att det är synd om dem.
I många fall uttrycker gärningspersonen att ”Vänskap är allt jag kan erbjuda” och föreslår att man kanske kan vara ”användbar” längre fram. Orden låter i stunden som en öppning eller ett löfte, men döljer en kylig beräkning: så länge de kan få något av värde, är den andra personen intressant – men när hjälpen väl är given, är det fritt fram att ignorera och gå vidare. Vad är det för slags vänskap som bara gäller på vissa villkor och är full av maktdemonstrationer?
Den drabbade kan ha offrat både tid och energi, kanske under en svår livskris eller i en pressad förhandlingssituation. De har agerat bollplank, gett råd, ställt upp som stöd och försökt finnas där. Men i utbyte möts de av kyla, distans – och ibland direkta påhopp. Än värre är när förövaren vill fortsätta att ”utnyttja” men samtidigt vägrar uppfylla minsta del av den ömsesidighet som vänskap faktiskt kräver. Det är helt enkelt ett systematiskt utnyttjande av andra.
Det andliga dilemmat: självkärlek och integritet
Att fortsätta ge av sig själv när man känner sig behandlad som ett verktyg är djupt nedbrytande. Varje människa ställs inför frågan: Hur mycket ska jag offra av mig själv och min mentala hälsa för att upprätthålla en relation som uppenbart inte gagnar mig?
Gränser är viktiga: Fysiska och praktiska gränser är ofta lätta att förstå – till exempel att inte låna ut mer pengar eller inte ställa upp med mer av sin tid. Men känslomässiga gränser är minst lika viktiga. När du upprepade gånger känner dig sårad och ”utnyttjad” är det ett tydligt tecken på att du behöver värna din egen integritet.
Själslig integritet: Det handlar inte bara om yttre regler, utan om att skydda det som är ditt innersta. När du gång på gång ger av din omtanke utan att få något tillbaka, blir det en prövning av den egna självkärleken. En genuin vänskap bygger på ömsesidig respekt och värme – inte på att den ena parten ständigt ger och den andra bara tar.
När ”vänskap” är ett maktmedel
Det finns också en maktaspekt i detta. Genom att hävda att ”jag vill vara din vän” men inte agera som en sådan, kan förövaren befästa en kontrollsituation. De håller den andra personen känslomässigt kvar genom löften som aldrig infrias, och målar samtidigt upp en bild av att de är ”välvilliga” – trots att deras beteende signalerar något helt annat.
Hur kan man hantera situationen?
- Identifiera mönstret: Första steget är att se vad som faktiskt sker. Om kontakten alltid sker på den andras villkor och du ständigt känner dig tömd på energi, kan det vara dags att ta ett steg tillbaka.
- Sätt tydliga gränser: Meddela vad du är och inte är villig att göra. Om personen reagerar negativt eller försöker skuldbelägga dig när du gör detta, är det ett varningstecken.
- Prioritera självkärlek: Påminn dig själv om ditt värde. Ingen har rätt att utnyttja din godhet eller trofasthet enbart för egen vinning.
- Sök stöd: Ofta kan det hjälpa att prata med någon utomstående – vänner, familj eller en terapeut – för att få perspektiv.
- Överväg att lämna relationen: Om du ständigt utsätts för manipulation, gaslighting och känslomässig utmattning är det ibland nödvändigt att bryta kontakten helt.
När den ”tysta behandlingen” blir ett maktmedel
Många konflikter i relationer skulle kunna lösas betydligt smidigare om parterna var villiga att visa öppenhet och ta ansvar för sina handlingar. I stället ser vi gång på gång hur vissa personer väljer att blockera, tiga eller förminska den andra parten – särskilt när den andra parten önskar dialog, förklaring eller upprättelse. Detta fenomen, som kan beskrivas som en blandning av feghet och själviskhet, drabbar ofta människor i deras mest sårbara stund.
Ur ett psykologiskt perspektiv anses ignorering vara ett av de mest nedbrytande beteendena man kan utsättas för. Att helt enkelt bli tystad eller utfryst, utan någon möjlighet att förstå vad som hänt eller förklara sin ståndpunkt, skapar en smärtsam känsla av vanmakt. Människor är sociala varelser, och när någon förnekar oss grundläggande kontakt – rent av blockerar möjligheten till kommunikation – uppstår lätt skamkänslor och tvivel kring den egna självbilden.
Den som söker svar eller hopp om försoning lämnas i ett vakuum av ovisshet. När kommunikationen abrupt bryts har man ingen väg att gå för att ställa saker till rätta eller nå förklaringar. Där den ena parten trots allt vill lösa konflikten genom dialog, kan den andra parten gömma sig bakom blockeringar och tystnad. Detta är extra cyniskt när samma person tidigare öppet bett om stöd och utnyttjat den andres sårbarhet.
I nära relationer, där förtroende och respekt borde stå i fokus, blir den plötsliga tystnaden särskilt grym. Den som förut varit en självklar samtalspartner förvandlas över en natt till någon man inte får någon som helst kontakt med. Samtidigt får den tysta parten en obestridd maktposition: utan dialog kan de fortsätta förminska och skuldbelägga den andre, helt utan motargument. Det finns ingen chans till upprättelse.
Särskilt avslöjande är detta om personen i fråga kräver att själv slippa all form av kritik eller kränkande behandling. De ställer alltså upp en dubbel standard: ”Ingen får såra mig, men jag kan när som helst såra dig.”
Att vägra möta samma svårigheter som man är beredd att utsätta andra för, vittnar om ett beteendemönster rotat i rädsla och otrygghet – inte minst i bristande självkännedom och mod.
Ett avslöjande drag i denna typ av beteende är hur det ofta åtföljs av en dubbel standard. Samma person som kräver att andra aldrig får såra dem eller ifrågasätta deras agerande, kan när som helst ”straffa” andra genom tystnad. De kan till och med ha krävt löften om att aldrig bli ignorerade, men själva utnyttja blockering eller plötslig avskärmning som vapen. Det är svårt att se något annat än feghet i ett sådant agerande.
Selektivt undvikande: Genom att blockera eller tiga när obekväma frågor uppstår, slipper man ta ansvar för sina egna handlingar.
Manipulerande tystnad: Tystnaden används som en maktstrategi för att skapa förvirring och skuld hos den andra personen.
Bristande mod: Att inte våga möta det man utsätter andra för vittnar om en rädsla för konsekvenserna av ens beteende.
Psykologiska effekter på den drabbade:
Känsla av förkastelse: Ignorering signalerar att mottagaren inte är värd ens ett svar.
Ökat självförakt: När man lämnas ensam med frågor om ”vad man gjort för fel” kan självförtroendet urholkas.
Skuldkänslor och skam: Man börjar ifrågasätta sin egen reaktion, trots att man i grund och botten bara sökte en ärlig dialog.
Den toxiska personens agerande skapar ofta en negativ spiral för båda parter, men mest lidande drabbar det den som stängs ute. Istället för att gemensamt lösa en konflikt och eventuellt växa som människor, bidrar blockering och tystnad till att fördjupa klyftan och upprepa samma destruktiva beteende.
När blockering och tystnad används som en maktstrategi urholkas grundläggande förtroende i relationer. Vi ser det i personliga förhållanden, men också i yrkesmässiga eller offentliga sammanhang. Öppenhet är en förutsättning för verklig dialog och för att kunna förstå varandra bättre. När den uteblir skapas en kultur där konflikter sopas under mattan, där upprättelse för den drabbade aldrig blir möjlig och där förtroende successivt bryts ner.
Toxiska personer ur ett psykologiskt perspektiv
En gemensam nämnare i alla dessa beteenden är toxiska personer – individer som genom manipulation, projicering och dubbelmoral orsakar obalans och skada i sina relationer. Inom psykologin används ofta begreppet ”toxic” för att beskriva mönster som präglas av konstant drama, osäkerhet och destruktivitet.
Vad utmärker en toxisk person?
Bristande empati: Förmågan att sätta sig in i andras känslor är låg eller obefintlig.
Manipulation: De vrider och vänder på situationer för att undvika att ta eget ansvar.
Gaslighting: De kan få dig att ifrågasätta din egen upplevelse av verkligheten, exempelvis genom att påstå att dina minnen eller känslor är felaktiga.
Dubbla standarder: De kräver lojalitet och respekt men är själva oförmögna att visa detsamma.
Permanenta offerroller eller förövarroller: De pendlar ofta mellan att vara ”offret” och att bestraffa andra.
Hur hanterar man en toxisk person?
Sätt tydliga gränser: Var explicit med vad du tolererar och inte tolererar.
Sök stöd: Prata med en terapeut, rådgivare eller pålitlig vän om situationen.
Var medveten om projicering: Fråga dig själv om anklagelserna mot dig egentligen avslöjar något om den andres inre konflikt.
Överväg att lämna relationen: I extrema fall kan den enda lösningen vara att helt avbryta kontakten för att skydda sin egen psykiska hälsa.
Psykologisk återhämtning
Efter en relation med en toxisk person är det vanligt att uppleva känslor av skuld, skam och låg självkänsla. Återhämtning kan innebära:
Terapi eller coaching: För att återfå självkänsla och självförtroende.
Självrannsakan: Att se över egna sårbarheter som kan ha utnyttjats, för att undvika upprepade mönster.
Reflektion och förlåtelse: Ibland behöver man förlåta både sig själv och den toxiska personen för att verkligen gå vidare, även om man inte återupptar kontakten.
Exempel på projicering
Att inte tillåta andra att ”tillskriva” saker, men samtidigt göra exakt detta mot dem
Vad händer? Personen hävdar att ingen annan får ha åsikter om deras karaktär, motiv eller handlingar. Samtidigt ”tillskriver” de andra människor allt ifrån dåliga intentioner till moraliska brister – ofta är detta en projicering av deras egna osäkerheter eller inre konflikter.
Varför är det ett problem? Det skapar en obalanserad maktdynamik där den ena parten ständigt är på defensiven, medan den andra parten anser sig ha rätten att göra personliga attacker och analyser av andras psyke.
Att spela offerrollen, men behandla andra illa när de ger feedback
Vad händer? Personen uttrycker återkommande att de blir orättvist behandlade eller inte sedda. Men när någon försöker påtala ett problem eller erbjuder hjälpande kritik, blir samma person konfrontativ eller aggressiv.
Varför är det ett problem? Detta leder till en situation där hjälpare eller vänner förvandlas till ”fiender” så snart de försöker bidra med ärlig feedback. Personen kan inte ta till sig råd eller erkänna sin egen roll i eventuella konflikter. I stället eskalerar situationen till en ”vi mot dem”-mentalitet.
Att söka brister hos andra utan att se sina egna
Vad händer? Personen är väldigt snabb på att peka ut fel och brister hos andra – kanske i form av lathet, oärlighet eller dålig moral. Men när samma spegel vänds mot dem själva, blir de defensiva, avfärdande eller aggressiva.
Varför är det ett problem? Utan att våga ta en ärlig titt på sig själv kan man aldrig skapa sunt förtroende i relationer. Förmågan att se både sina egna och andras fel – med ödmjukhet och självrannsakan – är en grundsten i all personlig och andlig utveckling.
Dessa exempel illustrerar hur dubbelmoral och projicering kan ta sig uttryck i toxiska relationer. De skapar en ständigt förvirrande situation där den ena parten förväntar sig total lyhördhet och lojalitet, samtidigt som de själva vägrar ta emot samma slags granskning eller kritik tillbaka. Effekten blir att konflikter aldrig löses, utan snarare cementeras när ärlig kommunikation ständigt blockeras.
Andlig reflektion och varför dessa insikter är viktiga
Svek, halvsanningar och dubbelmoral är inte bara en fråga om yttre konflikter. De angriper också vår inre balans. Upprepade lögner och halvsanningar riskerar att fjärma oss från det autentiska inom oss – vare sig vi kallar det samvete, själ eller högre medvetenhet.
- Att lära av svek
Varje gång vi upplever ett svek står vi inför ett val: blir vi bittra, eller använder vi smärtan som en katalysator för inre tillväxt? - Att hela och förlåta
Förlåtelse är svårt, men också en av de mest kraftfulla vägarna till inre frihet. Att bära ilska och frustration skadar ofta oss själva mer än den som sårat oss. - Att hitta sin sanning
När vi ser mönstren – både våra egna och andras – blir det lättare att handla i enlighet med vårt inre ljus. Då öppnas dörren till mer genuina relationer.
Själsligt växer vi när vi vågar möta våra rädslor och erkänna de sanningar vi tidigare blundat för. Den andliga resan kräver ansvarstagande – både gentemot oss själva och dem vi påverkar. Att ta ansvar för egna felsteg, be om förlåtelse och själv lära sig förlåta, är vägen till djupare läkedom och en mer äkta mänsklig gemenskap.
Behöver vi fler ursäkter eller hårdare konfrontationer?
Det går att ursäkta ett enstaka svek eller misstag – ingen är felfri. Men när beteenden upprepas och blir ett mönster, behövs tydliga gränser:
Undvik normalisering
Om vi aldrig ifrågasätter dubbelmoralen, blir den en tyst norm.
Värna tilliten i samhället
Människor som ser svek eller lögner förbli ostraffade kan förlora tron på ärlighet och rättvisa
Skydda den egna själen
Genom att sätta gränser visar vi självrespekt och bevarar vår inre integritet, en grundpelare för sund andlig utveckling.
Ibland kan ett enkelt men uppriktigt ”förlåt” bryta en destruktiv spiral. Men det kräver ärlighet och mod. Utan det blir ursäkten meningslös.
Andligt perspektiv
Att be om ursäkt är en djup handling av ödmjukhet. Man erkänner inte bara sin skuld inför andra, utan även inför sig själv och – beroende på tro – inför något större.
Konfrontation
I vissa fall är ursäkten bara ett första steg. Det kan behövas mer robusta åtgärder, exempelvis facklig organisering, offentlig kritik eller att helt lämna en destruktiv miljö, för att åstadkomma verklig förändring.
Varför är detta en angelägen fråga?
Vi lever i en tid där nätverk och relationer betonas som viktiga för att nå framgång – både personligt och professionellt. Att kunna samarbeta, ge och ta är centralt i många sammanhang. Men när ”samarbete” blir till ensidigt utnyttjande och ”hjälp” mest är ett sätt att binda någon till sig, undermineras hela tanken på vad vänskap faktiskt är. Det urholkar vår tillit till andra och riskerar att göra oss cyniska inför genuint stöd när det verkligen erbjuds.
När löften om ”vänskap” och ”hjälp” bara är en fasad för att behålla makt eller resurser, står vi inför en moraliskt och andligt krävande situation. För att bevara vår självkärlek och integritet kan vi behöva dra en tydlig gräns och välja att säga ”nej” – trots att det kan kännas svårt. Äkta vänskap och genuint stöd handlar om ömsesidighet, respekt och förståelse för varandras behov. Allt annat är bara tomma löften och spel för gallerierna.
Vi förtjänar alla en tillvaro präglad av respekt, äkthet och medkänsla. När svek, hot och skvaller ersätts av sanning, förlåtelse och genuin närvaro, öppnas möjligheten att gå vidare – både som individer och som samhälle. Denna resa kräver mod och sårbarhet, men ger oss en djupare upplevelse av självinsikt, samhörighet och inre frid.
Slutord fyllt av förståelse och värme
